Idag bestämde jag mig för att måla en mardröm. Den blev rätt så bra, tycker jag. Mardrömmarnas monster är ganska sällan riktigt skrämmande, i alla fall för mig. Ofta är det något utöver utseendet som gör att man mår dåligt i drömmen. Särskilt var det så när ajg var barn: jag kunde drömma om klassiska häxor. Sådana med en järnkittel, lång vårtig näsa och kacklande skratt. egentligen inte så kusliga, men stämningen gjorde resten liksom.
Kvällens mardröm är just ett sådant monster. Rätt så obehagligt med sina stympade kroppsdelar, med ett självgott leende som vid första blicken signalerar Karlson på taket. Inte superskräckinjagande. Inget Alienmonster. Men på sikt liksom äter leendet sig in i själen. Kanske bokstavligt till och med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar