Självporträtt i akryl

Nu börjar jag tröttna lite på porträtt, samtidigt så är det något lockande med dem. Det är ju så uppenbart en riktig människa bakom och det går att göra massor av tolkningar på hur ett ansikte ska gestaltas. Den här gången blev det ett självporträtt i akryl. Mitt mål var att göra det liksom grafiskt med ett fåtal färger. och med ett minimum av detaljer. Det fick bli rött, orange, gul och helt outspädda färger för den fläskiga och heltäckande upplevelsen. Färgvalet har att göra med att jag inte har andra färger i olika nyanser: livet som lidande konstnär är fyllt av umbäranden.

Jag tycker att det blev... okej. Det känns väldigt amatörmässigt på något vis. Ansiktet blev jävligt skevt och ögonen skelar så det står härliga till. Akryl är så otroligt straffande när man inte har tid att göra justeringar på grund av färgens torktid. Jag kunde ha varit lite modigare med vita ytor, i princip kunde jag har rationaliserat bort det gula. Vänsterögat (det som är till höger på bilden) borde ha fått mer ögonvita. Men det får kanske bli till nästa gång. Jag kommer nog att göra ett par försök till innan jag är klar med det här motivet i den här tekniken. Jag är inte bästa vän med akryl, för att uttrycka mig milt.