Under tidigt 1700tal upptäckte en fransk trädgårdsmästare vid namn Guillaume något mycket märkligt: det verkade som om någon sorts skadedjur gick loss på grönsakslanden och morötterna var de som gick hårdast åt. Varje natt var det flera morötter försvunna. Det underliga är att Guillaume inte kunde hitta tassavtryck från några skadedjur. Han bestämde sig för att sätta sig en natt och bevaka trädgårdslandet. När klockan närmade sig tre på morgonen vaknade han av ett ljud han inte kände igen. Det lät som möss eller kanske råttor som kilade omkring. Men ändå inte. Det var något som inte stämde. Det som rörde sig i trädgårdslandet var morötter!
Efter detta blev Guillaume aldrig sig själv igen. Det övriga gårdsfolket började undvika honom och skrattade generat åt hans märkliga historier, som under årens lopp blev allt mer bizarra. Guillaume åldrades hastigt och redan vid 52 års ålder tynade han bort och dog. Det sista man hörde honom säga var förvirrat babbel som tycks ha gått ut på att de absolut inte fick äta grönsakerna. Det skulle nämligen resultera i fler för tidiga dödsfall.
1987 hittades en serie teckningar som ska ha gjorts av den sedan länga döda Guillaume. Det hela tystades dock ner och en stiftelse köpte upp alla teckningar. Stiftelsen har sedan dess lagts ner och huvudmännen går ej att finna. Dock har jag på olika sätt lyckats få tag på en av teckningarna och väljer att publicera den här. Jag fruktar dock för mitt liv: märkliga ljud hörs om natten och jag kan inte sova. Drömmarna, som är för fruktansvärda för att beskriva väcker mig och fyller mig med skräck.
Gulligt att han har en liten väska eller är det månne ett skrämmande vapen???
SvaraRaderaSuveränt med bakgrundshistorien till bilden!!
SvaraRaderaBäst hittills!
SvaraRaderaAnna: det är klart att även morotmän måste ha grejer med sig när de promenerar omkring. Väskan kanske innehåller en anteckningsblock, lit mat (människokött) och en pocketbok.
SvaraRaderaAnonym: tackar!
Ola: tack så mycket!
Man kan inte gå någonstans utan en pocketbok...
Radera/Även denna gång är Anna och syrran samma person.
Så sant, så sant.
Radera